skip to Main Content

ATT TRÄFFA MÄNNISKOR UNDER VÅREN 2020

Jag är närståendevårdare till min man, som är förlamad på högra sidan och som lider av afasi. Mitt 8. år som närståendevårdare började i maj. Under åren har diskussionerna hemma blivit färre. Vi är huvudsakligen hemma på tumanhand och mina diskussionsämnen intresserar inte längre min man i samma mån som diskussionerna männen emellan intresserar honom. Få har tålamod med min man på grund av hans svårigheter att utrycka sig.

 

”Coronakarantän” kom så plötsligt i mars, att det inte fanns tid att förbereda sig. Under denna tid har möjligheten att träffa andra människor har varit totalt avvikande från det normala. Trots detta har tiden inte blivit lång, tack vare följande tillvägagångssätt:

 

Telefonen har varit i hård användning. I halva mars var det mycket prat om hur vi och barnens familjer ska arrangera det praktiska. Samma gällde hos grannarna och vännerna. Största problemet för mig var i början möjligheten att åka till butiken. För barnen var största problemet att få distansarbete att fungera och för barnbarnen att få skolan på distans. Butikshandlandet fick jag snabbt ordnat tack vare bilskjuts av grannarna mellan kl. 7 och 8 på morgnarna. Även några vänner hjälpte med att gå till specialbutiker för vår del. Videosamtal med barnbarnen redde ut deras skolgång ännu snabbare.

 

Alla möjliga planer fick göras om och inhiberingar blev det också att göra. Hos frisören har jag inte ännu heller varit. Min man har haft besök av en barberare. I mitten av maj gick vi för första gången på fysioterapi. Vi fick snabbt ordnat med stödstrumpor och efter en knapp vecka fick vi redan strumporna på posten. Talterapin är ännu på paus.

 

Då omaisoivakoordinatorn och -ledaren drog igång Temas-kamratstödsträffarna, frågade jag lite hjälp av skolbarnen. De hade ju redan använt sig av Teams i deras distansstudier. Sedan deltog jag under ett par månaders tid i ett par kamratstödsgrupper med ett par veckors mellanrum. det var trevligt att träffa bekanta men även trevligt att träffa för mig nya närståendevårdare. Jag kom att tänka på att detta sätt skulle kunna vara fungerande för många närståendevårdare även i fortsättningen, då den vårdbehövande inte kan lämnas ensam.

 

Genom vår förenings hemsidor fick jag bekanta mig med jumpan ledd av Nepin Näpit. Jumpan, som leddes tre gånger per vecka, var ett utmärkt sätt att uppehålla konditionen på. Precis före Coronan i mars hade vi gjort upp planer för kamratstödsmotion. Kamratstödet kunde vi i maj och juni månadsskiftet förverkliga på apparaterna i parken. Under promenaderna vi gjorde med min man, han med elmopeden, träffade vi inte så många andra människor.

 

Före påsken underhöll musikern Henna Simola oss i ”karantän”, med att sjunga önskade låtar på våra gårdar. Före påsken tittade vi även på Agricola församlingens streamade gudstjänster.

 

Vår läsgrupp vid biblioteket blev inhiberat i mars, men vår grupp på 6 personer höll träffarna via telefonträffar i april och maj. Träffarna lyckades riktigt fint. Sinsemellan bytte vi böckerna vi lånat vid dörren, då biblioteket hade stängt så plötsligt att mina egna bokförråd snart tog slut.

 

Även som ordförande i Lappträsk Marttorna fungerande Rile höll dagligen under två månaders tid fram intressanta ämnen på Facebook som man kunde delta i. Omaisoivakoordinatorn Päivi hämtade på valborgsafton en 70+ tidning åt oss, som innehöll bl.a. korsord och andra uppgifter. Hon hade även med sig blomfrön åt oss. I slutet av maj började det bli mer växtkontakt.

 

På morsdagen träffade vi våra barn och barnbarn för första gången sedan mars och vi fick dricka kaffe tillsammans ute i det fina vädret. Vår dotter, som jobbade på distans, körde oss till stugan ett veckoslut i maj och där kunde vi spendera en natt. Första taxiresan gjorde vi i maj då skolorna igen hade börjat. Så häär i juni funderar man, hur snabbt denna exceptionella vår med alla dess restriktioner gick.

 

Översatt av Emilia Eklund

Back To Top